onsdag 25 februari 2009

Tjejen som gjorde lumpen!

Åse och Margit; två lumparkompisar!















Åse, Lise och Margit som gör rena sina AK-fyror!















I januari 1985 började jag göra lumpen tillsammans med fyra tjejer och 160 killar på Lahaugmoen utanför Oslo. Du ser ut som knappt 15 år, sa min man när han fick se bilderna. Har ni barnsoldater i Norge?, undrade han:-). Nej, jag hade precis fyllt 18 år när bilderna togs. Åse hittade mig i dag på Face-book och frågade om det var jag som var den Margit Urtegård hon gjorde lumpen tillsammans med. Det finns igen annan Margit Urtegård, förutom min mamma då, som dog för 42 år sedan när jag föddes.

Jag ville göra allt som min avlidna pappa hade gjort, han var min förebild, han var både militär och politiker. Fast pappa var man och därmed trebent, det är inte jag! Det är andra villkor som gäller för en tjej. Min pappa sa det ofta till mig när jag var arg som ett bi; "det kan inte vara lätt att ha så mycket temperament i en sådan liten kropp"! Han klappade mig på huvudet och log sitt härliga skratt; ett skratt som gjorde mig gott enda in i hela hjärtroten och själen. Den 27 januari i år var det 30 år sedan min pappa dog. Jag saknar honom lika mycket fortfarande om inte mer, tiden läker inte alla sår!

PS: Jag mönstrade faktiskt in i den norska marinen redan som 16 åring, jag sökte mig dit. De antog mig och jag fick goda resultat på alla tester; fysiska, psykologiska och teoretiska. Sen upptäckte de, efter några dagar, att jag tyvärr var för ung. Försöka duger!:DS

Same shit but different name!

I dagens SvD skriver Paulina Neuding i en artikel "Grumliga vatten till höger och vänster" att: "När en grupp från norska Fremskrittspartiet åker till Malmö i veckan är det enligt ordföranden Siv Jensen för att se en stad 'där sharia fullständigt har tagit över'. Det är valår i Norge, och högerpopulisterna i Fremskrittspartiet jagar väljare genom att fantisera fritt om svensk segregation. Ilmar Reepalu, ordförande (S) i Malmös kommunstyrelse, utgår från att det rör sig om röstfiske 'i en valrörelse eller något liknande' ( DN 22/2). Det är säkert sant. Reepalu borde för övrigt veta. Sedan kriget bröt ut i Gaza har Malmö sett skrämmande uttryck för extremism i den där änden av det politiska spektret där vänster möter islamism. Och kanske mer än någon annanstans i Sverige slits Malmös politiker mellan valet att stå upp mot antidemokratiska krafter och värderingar, och att håva in extremisterna i den egna väljarkåren. Det senare frestar bevisligen".

Här träffar Neuding mitt i prick. Jensen och Reepalu är lika stora kålsupare båda två! Båda fiskar i grumliga vatten efter röster till sina partier. Vi som har varit med i politiken länge vet att det finns rötägg och dumma människor i alla partier. Att sådana bekänner färg genom att visa sitt fula tryne borde vi vara tacksamma för. Rasism som rasism; judehatare och islamofober kan sitta i samma båt!

söndag 22 februari 2009

Papegojor på Lanzarote.

Margit med två papegojor!
















Jag har alltid varit rädd för fåglar. Grannens hönor hackade mig hårt på ena handen när jag var ganska liten; sedan dess har jag tyckt att fjäderfä är något läskigt som jag inte har tordas röra. En gång kom en liten fågel in i vårt hus, jag var ensam hemma. Grannen Jan fick undsätta mig, eller fågeln, och lyfta den ut i frihet igen. Rädslor är till för att utmanas. När jag nu fick chansen så gjorde jag just det; två kakaduor fick gå på mina armar. Det var inte så farligt!

lördag 21 februari 2009

Årets bokrea!

Yeska och Margit på Bokia i Strängnäs.
















I dag började det glada gänget på Bokia i Strängnäs att stapla upp böckerna inför årets bokrea som startar natt till tisdag. Det är många böcker som skall packas upp ur lådorna och läggas fram på bokborden. Många "kockar" är det och i morgon klockan tio fortsätter vi packa upp böcker. Drömmer om böcker det gör ju vi bokälskare ständigt! I natt kommer jag att drömma om romanerna jag inte helt lyckades med att lägga i ordning i dag. Den norska sången "Du ska få en dag i mårå som rein og ubrukt står med blanke ark og ferjestifter tel, og da käin du rette oppatt äille feil ifrå i går...", den får liksom sin mening just nu:-). Akkurat, i morgon skall nog romanerna hamna rätt!

Hellre en plockad gås än drunknade barn!

Fredag den 13 februari satte jag mig på ett charterflyg med destination Lanzarote. Samma dag satte sig ett trettiotal människor, barn, kvinnor och män från Marocko, i en båt med samma destination som jag. De flesta av dem kom inte levande fram. Endast fem meter från Lanzarotes kust drunknade de flesta av dem förra söndagen. Canariposten.com skriver: "Lanzarote er i sorg etter tragedien som rammet øya søndag ettermiddag. Og mandag erklærte myndighetene på øya tre dagers landesorg for å minnes de 24 marokkanerne som druknet etter søndagens forlis. 14 av de druknede skal ifølge politiet på Lanzarote være mindreårige barn helt ned til 2-årsalderen". Överallt flaggades det på halv stång.

I mera än tio år har afrikaner immigrerat till Lanzarote via sjövägen i risiga båtar; många av dem har dött på vägen. Lanzarote tillhör Spanien som är ett EU-land. Jag trodde därför att man nu skulle få läsa stora rubriker i tidningarna om detta. Om hur EU skulle ta upp frågan om flyktingarna, utvandrarna och immigranterna från Afrika som riskerar sina liv för att komma till Europa. Med tanke på krigsrubrikerna som kom efter att det avslöjades att levande gäss blev plockade på sina dunfjädrar, så blev jag något förvånad och förfärad över att man knappt nämnde denna tragiska olycka utanför Lanzarotes kust förra söndagen. Några rader skrev man i DN, bland annat: "Fyra människor, däribland en åttaårig flicka, drunknade och 20 saknas sedan en båt med migranter från Afrika ombord kapsejsat på söndagen utanför Kanarieöarna i Spanien". En liten notis i SvD också, citerar här några ord: "Fyra människor, däribland en åttaårig flicka, drunknade och 20 saknas sedan en båt med migranter från Afrika ombord kapsejsat på söndagen utanför Kanarieöarna i Spanien". Båda tidningarna har knappt skrivit något om katastrofen och det de har skrivit stämmer inte med då redan kända fakta. Mig veterligen har ingen minister reagerat heller. Minst 14 barn drunknade och en av kvinnorna som dog var gravid i åttonde månad.

Människor har alltid vandrat till nya platser för att uppfylla sina drömmar och få ett bättre liv. Det är inget konstigt i det. Vi vill alla att våra barn skall få bättre möjligheter och förutsättningar än vi själva hade. När jag var på Malta i november förra året hittades också flera döda afrikaner vid stranden. Malteserna pratade om detta och berättade att folk hittades döda vid stranden relativt ofta. Malta är också ett EU-land. Hur många skall behöva sätta livet till innan EU reagerar?

Anna Larsson, SvD, skriver: "Jag tycker inte att man ska behandla djur illa. Däremot efterlyser jag lite perspektiv i djurrättsdebatten. För ett par år sedan var det kastrerade grisar som upprörde. Varje år kastreras nämligen 1,5 miljoner grisar i Sverige, för att köttet inte ska drabbas av galtlukt (och smaka kiss). Sedan rasade vi över de australienska merinofåren, vars bakdelar flås för att skydda dem från den farliga blåflugan. Vare sig grisarna eller fåren får någon bedövning. Konsumenterna vill inte bära kostnaden, menar bönderna. Och det ligger det nog något i. Nu är det behandlingen av fåglar i dunproduktionen som får oss att gå i taket. I Kina, Ungern och Polen plockas gäss levande..."

Hon skriver vidare: "Varje dag dör 10000 barn i världen av undernäring. Antalet människor som lever i kronisk hunger har ökat från 848 miljoner för tre år sedan till 923 miljoner idag". Hon räknar upp andra fruktansvärda saker som brutala våldtäkter i krigets Kongo och att i Burkina Faso är 76 procent av kvinnorna könsstympade, i Mali 92 procent och i Guinea 99 procent. Hon upprörs över att regeringen har meddelat att: "Djurskyddsfrågorna kommer att vara prioriterade under det svenska ordförandeskapet i EU under andra halvåret 2009..."

Anna Larssons kommentar till detta är: "Själv tycker jag att vi borde fokusera på människors rättigheter. Hellre en plockad gås än barn som svälter och människor som far illa". Jag håller med henne.

Borta bra, men hemma bäst!

Jag och min favoritservitör på Lanzarotes bästa restaurant.
















Torsdag morgon började jag dagen med en tvåtimmars promenad innan jag intog en engelsk frukost på Lanzarotes bästa restaurant. Då hade jag hunnit köpt mig en norsk dagsfärsk tidning och beställt in färskpressat apelsinjuice. I två timmar satt jag och läste tidningen, pratade med restaurantpersonalen och tittade på folk som passerade på trottoaren. En perfekt förmiddag. Nu håller jag på att tvätta sommarkläder för tredje gången denna vinter, känns rätt lyxigt. Egypten, Malta och Lanzarote har stått på programmet denna vinter och nu är det snart dags att börja arbeta igen.

Väl hemma kan jag läsa i tidningen: "Kommunens förskolor ska inte få laga sin egen mat". Förslaget om att tvinga alla kommunens förskolor att köpa sin mat från något av centralköken är alltså på tapeten igen. Man blir bara ledsen. Oppositionsrådet Maria von Beetzen (m) säger till tidningen: "Det finns rapporter också från andra kommuner där förskolorna faktiskt har visat att de klarar av att laga lunchen till samma kostnad som det centralistiska sättet. Och varför ta bort något föräldrar, barn och personal tycker är bra?" Bra fråga! Varför ta bort något som fungerar bra och som alla är jättenöjda med? Det luktar socialistiska centraliseringsmetoder och betongpolitik lång väg!

Jag är nyfiken på vad centerpartiet i Strängnäs tycker om det här. Vad säger t e x Marianne Andersson (c)? Jag trodde att det var hennes hjärtefråga att förskolorna skulle få göra sin egen mat?! Hur var ordspråket nu igen? När fan blir gammal blir han religiös! Ordförandeuppdrag och lagom feta arvoden betyder kanske mera än personliga principer och heliga övertygelser?

Läs också på Cattis Hellmark-Erikssons blogg.

torsdag 12 februari 2009

Kärleken är viktigast!

Mamma Margit och sonen Emil i Egypten 2008.





















På fredag morgon vid 05.29 åker jag med tåget till Arlanda. Jag skall åka till Lanzarote. Jag åker hem till byn så att säga. Jag arbetade som inkastare på disco på Lanzarote 1985. Det är lite konstigt, i Sverige har man utkastare på våra uteställen, i de mera vänliga länderna har man inkastare:-). Vi har mycket att lära! På denna fantastiska ö, som vissa finare människor bara ser som simpelt chartermål, hittade jag mig själv. Jag var 18 år, nyfiken på livet, på rymmen från de sociala myndigheterna i Norge, då hittade jag vänner för livet.

Nu åker jag dit igen, skall skriva på min bok. Just nu heter boken "Flickan som fick lära sig sluta slåss". Vi får se vad det blir till slut. Jag hoppas att min historia, om maskrosbarnet som överlevde trots alla övergrepp och elaka tungor, skall vara till hjälp för andra. Jag har fostrat tre fantastiska barn; Margarita, Benjamin och Emil. Oavsett vad som händer så finns de kvar. Inget är större än kärleken; inget är viktigare och inget är vackrare!

Till mina vänner vill jag säga, jag kommer tillbaka på bloggen om en vecka. Till mina antagonister vill jag lova, ni blir inte av med mig i första taget! Jag kommer tillbaka! Take care allihopa.

tisdag 10 februari 2009

Kriminalvården förtrycker människor!

Min ombudsman, Mats, från SACO och jag mötte upp på frivården på Fridhemsplan i dag. Vi skulle träffa min nya chef och kriminalvårdschefen på Hallanstalten där för att diskutera min omplacering. Både Mats och jag blev mäkta förvånade när fyra kvinnor satt i mötesrummet. Kriminalvårdschefen på Hall, min avdelningschef på Hall (som hade haft uppdraget att avpollettera mig från kriminalvården), chefen för frivården i Stockholm och avdelningschefen för den avdelning jag nu skall arbeta på. Min första tanke var, vilken tur att jag inte gick dit ensam.

Mötet började med att kriminalvårdschefen på Hall berättade att jag nu hade gått hemma i tio månader med full lön efter ett antal omplaceringar på Hallanstalten. Min haka ramlade ned, jag tittade förvånad på henne och sa, -ett antal omplaceringar?, jag blev omplacerad 2004 efter rymningarna från isoleringen på Hall, precis som halva resten av personalstyrkan som arbetade där blev. Sen har jag varit på somaten. Hon blev förvånad och sa ursäktande att det var den information hon hade fått. Jag tänkte i mitt stilla sinne; undrar vad mera hon har fått höra om skräcködlan från Strängnäs?!

Mina förväntningar och förhoppningar dog där jag satt. Nu är det dags igen, nu skall jag mätas, värderas och dömas åter en gång för hundraförtionde gång! Jag fick ingen tjänst i dag, som jag hade blivit förespeglad. Jag är fortfarande anställd på Hall, skall provjobba inom frivården med månatliga möten och rapporteringar om hur det går. Jag är åtalad, dömd och intagen utan rättegång; så kändes det, igen!

Min nya chef ville veta lite om hur det hade varit på Hall. Jag berättade om bältessängsläggningarna av nyanställda som jag såg när jag började arbeta på isoleringen 2004. Man lade nyanställda i bältessängen, drog ner byxorna och rakade underlivet på offret. Sen tog man kort på personens nyrakade underliv med digitalkamera, som mellanchefen på avdelningen tog ut från sitt kontor, och skickade korten till andra utvalda (invigda) anställda på Hall. Misshandel av intagna fick jag också bevittna. Min anmälningsplikt gjorde att jag sa i från till cheferna, men inget hände. Vi tar självklart avstånd från ett sådant beteende, sa kriminalvårdschefen snabbt. Sen återgick vi till varför jag hade fått problem på Hall. Jag blev betraktad som golare, ett ord de intagna använder när någon fånge har skvallrat på någon annan intagen. Mina kollegor kallade mig för golare! Kårandan säger jag; behöver någon fråga varför jag fick problem på Hall???

Varför jag inte fick en tjänst inom frivården, utan skall prövas först, förklarade de med att det här är omplacering till en högre tjänst, något de normalt inte gör, därför skall jag testas. Min fackrepresentant ifrågasatte detta då jag har den formella kompetensen som behövs för tjänsten samt har arbetat åtta år inom kriminalvården redan. Det hjälpte inte, vi var tvungna att acceptera budet.

Ingen ifrågasatte det jag hade sett på Hall, förutom att de var förvånade över att jag inte hade slutat när jag såg t e x bältessängsläggningarna av de nyanställda. Varför skulle jag ha slutat? Var det jag som lade mina kollegor i bältessäng kanske? Var det jag som slog och sparkade fångar? Knappast!

Min norske goda vän Tore, som tog hand om mig när min dotter dog 1988, förklarade för mig på telefon i kväll: "Margit, du slog larm om missförhållanden du såg på Hallanstalten och ledningen gjorde som man brukar göra; de sköt budbäraren! Det är nämligen mycket enklare att göra så än att städa upp i ett ruttet system!" Tack Tore, vilken tröst:-)!

måndag 9 februari 2009

Lokalpartier fördjupar samarbetet.

I helgen träffades, som jag redan har nämnt, 5 lokalpartier i Flen. Frågan om gemensam värdegrund genom gemensamma värdeord kom upp. Något vi kommer att utveckla vidare när vi träffas i Mariefred i april. Mera på sörmlands radio i dag.

Vi är överens om att det finns ett behov av lokala partier som utmanare till de traditionella riksdagspartierna.

Erik Berg (sp) säger i radion: "Vi ser till sakfrågorna och är inte bundna av en höger vänster skala. Det gör att vi kan hitta det bästa lösningarna".

Dag Bremberg (mfp) skriver också om detta på sin blogg.

söndag 8 februari 2009

Thomas Gür, SvD.

Några kloka ord från Thomas Gür i SvD, som säkert kan appliceras på strängnäspolitiken och dess försök på att släcka några "bränder" i skolan! Gür skriver: "Den svenska staten klarar inte av sina kärnuppgifter eftersom de andra utgiftsområdena, välfärdsstatens åtaganden, är gökungar i boet. Skattetrycket kan inte höjas mycket mer, utan att det får negativa effekter på hur mycket staten kan ta in i absoluta pengar, och det är svårt att rulla tillbaka en gång beviljade bidrag och överföringar".

Gür skriver vidare: "Politiskt finns möjligheter att vända utvecklingen – att söka och få mandat för att statens ska fullgöra sina kärnåtaganden. Men i ett parlament där samtliga partier, såväl de i regering som i opposition, bedyrar att den nuvarande modellen är förträfflig, får vi stå ut med att ett alliansfritt land har en minister för en försvarsmakt som knappt existerar eller att brandkåren kräver poliseskort vid utryckning till vissa stadsdelar".

Många kloka ord, som sagt. Det finns möjligheter, men då måste man vara beredd att se problemen, göra nödvändiga åtgärder och prioriteringar och sluta göra som strutsen; sticka huvudet i sanden, låtsas att inget har hänt och hoppas att solen skiner när man tittar upp igen!

Att vara sjuk som en hel karl!

Dag Bremberg (mfp) och Margit Urtegård (sp).
















Jag har inte bloggat på flera dagar; jag har nämligen varit sjuk som en hel karl! Fast jag fortfarande var genomförkyld valde jag att i ottan åka till Skebokvarn utanför Flen i går, för att möta politiker från andra lokalpartier. Det var kul. Träffade bland andra Lars Falk från A-2000 i Flen, en kunnig och trevlig prick.

Dag Bremberg, Mariefredspartiet, var också där. Under ett samtal sa han till mig att jag nog av vissa betraktades som något manhaftig. Roligt det där, jag är smal och lång, har ingen tillstymmelse till mage fast jag är 42 år gammal och har fött fyra barn. Hårfattig är jag heller inte. Karlar, som är i min ålder, har ofta både mage och litet med hår. Nej, det är nog min rättframhet och oräddhet som gör att folk jämför mig med män. Något jag definitivt inte förstår; rättframhet och oräddhet har inget med kön att göra, det är helt och hållet individuellt. Några av oss är beredda att betala priset för ärlighet helt enkelt!

Men, på ett sätt är jag manlig och det är när jag blir förkyld. Då blir jag sjuk som en hel karl! Jag blir hjälplös och helt overksam, klarar nästan ingenting. Det känns som om jag har hela huvudet fullt av gröt, tankarna står still, kroppen växlar i turbofart mellan kallt och varmt, rösten sviktar och allt går i slowmotion. Det är helt enkelt värre än att föda barn!

PS:Dag Bremberg, som är journalist, höll föredrag för oss i går under temat "Media och politikern - hur tänker journalisten?". Så nu vet vi det! Tusen tack, Dag, för en intressant föreläsning:DS

torsdag 5 februari 2009

Sanna Rayman på SvD.

I går kunde vi läsa på DN-debatt om att "Skillnaderna i inkomst är de största i modern tid". En av debattörerna var LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin. Intresseklubben antecknar, tänkte jag sarkastiskt när jag läste artikeln; vad ska jag göra åt det? Lundby-Wedin sitter på en bild i tidningen med armarna i vädret och säger att det är på hög tid att samhället är med och talar om hur näringslivets bonussystem och ersättningar skall utformas. Jaha, tänker jag, har vi inte hört den melodin förut?!

Jag fick mig därför ett gott skratt när jag i morse läste Sanna Raymans artikel i SvD "Etthundranittiåtta stycken feta nackar". Rayman har tänkt detsamma som jag: "Och traditionsenligt läser jag den och undrar, något konfys, vad jag ska göra med informationen att den genomsnittliga inkomsten för ”makteliten” är lika hög som 18,2 industriarbetarlöner"? Ja, vad skall vi göra åt detta?

Rayman har tagit reda på hur många dessa maktelitmänniskor är och kommit fram till att de är inalles 198 stycken. Det mest komiska i det hela är att gårdagens upprörda debattör, Wanja Lundby-Wedin är en av dem. Rayman skriver:

"Vi talar närmare bestämt om näringslivstopparna, direktörerna för tex Telia och Vattenfall, bank- och finanschefer, höga politiska tjänstemän, LO-basen Wanja Lundby-Wedin själv, statsministern och Kungen".

Tala om att kasta sten i glashus! Fast ingen blev nog förvånad. Lundby-Wedin berättar: "LO-ekonomerna har granskat inkomsten i en grupp vi kallar makteliten sedan 1950. I denna grupp ingår 198 elitpositioner hämtade från tre olika elitgrupper - den ekonomiska, den demokratiska och den byråkratiska". Här har man alltså hållit på att granska detta i flera decennier och sett att skillnaderna har ökat ganska lavinartat hela tiden och ingen har gjort något! Tala om lång startsträcka eller långbänk om ni så vill.

En bekant, Fredrik Segerfeldt, har räknat ut vad LO:s två miljoner medlemmar skulle tjäna på att ta maktelitens 198 årsinkomster och dela de sinsemellan. Rayman berättar vad Segerfeldt kom fram till: "Det blir 40 kronor i månaden, per svettig nacke". Och Raymans klockrena slutkommentar är: "Okej, vi skulle bli utan Teliachef, statsminister, Kung och LO-bas. Men det kanske är värt 40 spänn, vad vet jag"?

Jag vet inte om det är värt det. Men, jag vet att det verkligen är värt mycket att läsa Sanna Rayman, som jag bedömer vara en framtidens journalist. Hon har en egen blogg, där man kan lämna kommentarer. Hon går även in på läsarnas bloggar och svarar hurtigt och hövligt på kritik. Hon tycks vara en vaken och modern journalist, med sund självdistans. Och det viktigaste av allt, hon får mig att skratta! I Norge säger vi: "Jeg holdt nesten på å le meg i hjel". Det betyder att något är så roligt att man skrattar så man nästan håller på att dö.

onsdag 4 februari 2009

Hot mot S:t Eskils gymnasium!

När jag hörde att någon hade lagt ut ett hot mot S:t Eskils gymnasium på en webbsajt, ringde jag direkt till min son Benjamin, 19 år, som går i tredje ring på S:t Eskil. Som tur svarade han på en gång och sa att allt var lugnt. Han skulle ha börjat lite senare i dag och innan han hann gå dit fick han ett sms från en kompis. Kompisen berättade om vad som hade hänt och Benjamin gick inte dit. Även Benjamins flickvän blev varnad och höll sig därifrån. Tack Gode Gud för mobiltelefonerna och tack även till norrmannen som upptäckte hotet på webbsajten och slog larm.

DN berättar: "En 21-årig man från norra Södermanland är gripen för hoten mot skolan i Eskilstuna. Han har erkänt att han skrivit hoten och har sagt att avsikten var att skoja". Skoj!? Fan tro't! Grabben måste ha en sjuk form för humor då i så fall! Det här är inte lustigt eller roligt på något sätt!

Folk på skolan berättar för Aftonbladet: "Det här är en väldigt lugn skola så allt det här kommer väldigt oväntat. En elev berättar att det var poliser överallt på skolan och att det rådde en kaosartad stämning i de låsta klassrummen. Folk har barrikaderat sig i klassrummen och alla är rädda. Våra lärare har låst in oss och vi kan inte gå någonstans. Vi är hungriga och rädda".

Tankarna går nu till skolmassakern i Kauhajoki. Efter den massakern ställde Aftonbladet denna fråga till psykologiprofessor Sven Å Christianson: "Kan något liknande hända i Sverige?" Christianson svarade: "Det är självklart att det finns liknande personer här, precis som i Finland. Ja, det kommer att hända här". Enligt honom så är det alltså inte frågan om det kommer att hända här; frågan är när?!

Ledarbloggen skriver: "På webben finner obetänksamma och psykiskt instabila människor inspiration för att väcka uppmärksamhet, bli sedda, utlösa reaktion och skapa sensation. Det är väl det som ryms i begreppet 'skoja'." Jag vet inte hur jag skall tolka vad ledarskribenten menar. Det känns sjukt att läsa bara; hur kan man tala om obetänksamhet och skoj i samma andetag som psykisk instabilitet? Obetänksamma kan vi alla vara i bland och skoja kan vi också. Att på en webbsajt hota med vild skottlossning mot våra ungdomar på en gymnasieskola är inte obetänksamt, det är sjukt!

tisdag 3 februari 2009

Adam Smith och Terry Eagleton.

Hur ska vi leva ett moraliskt liv?

Filosofen Adam Smith hävdade att: "Människornas ekonomiska liv styrs av oföränderliga naturlagar, och den ekonomiska politikens huvudregel är att låta dessa naturlagar verka fritt, det vill säga utan störande ingrepp från statens sida. Denna grundsyn kallas den osynliga handen". Jag tröttade ut mina medstudenter i sociologi genom att jämnt använda eller förespråka Adam Smiths begrepp "den osynliga handen" när vi diskuterade samhället, politik och sociolog. Sociologistudenter skall vara marxister, that's it!

Nina Björk skriver i DN: "Med Marx hävdar Eagleton att en människa konstitueras genom sina relationer till andra människor. Om dessa relationer utmärks av fiendskap och konkurrens blir det svårt för den enskilda individen att, med ett av hans favoritord, blomstra".

Björk fortsätter: "Därmed blir frågan om etik svår att skilja från frågan om vilket slags människa som skapas i ett visst slags samhälle. Om man vill utföra 'goda' handlingar i ett 'ont' samhälle kan moral enbart handla om påbud och plikter, som samtidigt strider mot de begär och det subjekt som detta samhälle har fött. Eagletons önskan om en dygdeetik blir därför också en önskan om ett annat samhälle. Ett samhälle där en människas karaktär - som den blir genom kultur, utbildning, politik, Ekonomi - inte står i motsättning till rättvisa eller en vilja att göra andra gott. I ett sådant samhälle finns det inte vissa speciella skäl att handla som kan kallas 'moraliska' och som i vitala avseenden skiljer sig från andra skäl. Dygdeetiken är en 'tjock' moral, som rör sig inom ett fält av sammanhang, praktik och vardaglighet - inte ett ouppnåeligt ideal eller en tung plikt".

Jag har själv aldrig läst något av Terry Eagleton, men efter att ha läst Nina Björks essä om honom i DN, tänker jag göra det. Hans bok "Trouble with Strangers" står nu på min önskelista.

Jag har alltid hävdat att det inte finns någon motsättning mellan människors kamp för ett bra liv för sin egen del och samhällsnyttan samt solidaritet med andra. Att folk får det bra gör de inte till dåliga människor som inte vill hjälpa andra. Att moralisera över folks framgångar är därför fel, anser jag. Låt alla få blomma!

söndag 1 februari 2009

Därför lämnar rektor Erik Rundström Thomasgymnasiet.

PS:Detta brev har rektorn på Thomasgymnasiet skickat på mail till sina anställda:DS

Recept för rektorsavveckling, hämtat från ett autentiskt fall
Ingredienser:
Ett frustrationsskapande projekt.
En påse oärlighet
En knippa värderingar.
Några skopor återkommande negativ kritik.


Tillvägagångssätt:
1.Skapa på papperet en projektorganisation för ett nytt stort skolbyggnadsprojekt. Döp projektet till exempelvis Campusprojektet. Sätt in rektor som ledamot i projektgruppen. Se därefter till, att varken projektplan eller tidplan upprättas. Kalla inte projektgruppen till några sammanträden, åtminstone inte under det första projektåret, och dokumentera inte utvecklingen av projektet. (Några minnesanteckningar behöver ju inte skrivas, eftersom inga projektgruppsmöten äger rum). Detta skapar garanterat frustration hos rektor.

2.Beakta inte rektors återkommande påpekanden om behovet av t.ex. handikappanpassning av lokalerna. Strunta också i rektors påpekanden om att det saknas datasalar i den nya skolan, trots att sådana finns upptagna såväl i programhandlingar som ritningar.

3.Negligera rektors återkommande önskemål om att en aula bör skapas för den nya skolan. Informera i stället Kommunstyrelsen om att rektor inte framfört något önskemål om aula.

4.Förbjud rektor att under projekterings- och byggnadstiden ha någon som helst kontakt med fastighetsägaren eller byggentreprenören. Kalla i stället in honom två dagar före inflyttningsdatum för att informera om att projektet är försenat och fråga honom om vad han tänker göra åt det.

5.Låt skolan vara en byggarbetsplats under läsårets första tre veckor och lägg ansvaret för elevernas och personalens säkerhet på rektor.

6.Skriv ett brev till de ledande politikerna i kommunen och informera om att rektor överhuvudtaget inte engagerat sig i projektet. Skriv på annat ställe i brevet, att rektors engagemang för och ändringsönskemål i projektet orsakat ett stort ekonomiskt underskott. Publicera brevet i nätupplagan av lokalpressen.

7.Lova därefter att offentligt dementera dessa oriktigheter samt att be rektor om ursäkt. Vidta inte någon av dessa åtgärder.
(Bli inte förvånad, om rektor blir upprörd över osanningarna i punkt 3 och 6).

8.Uppdra åt rektor att inför ett nytt budgetår och budgetbeslut göra en noggrann konsekvensbeskrivning av den föreslagna budgetramen. Låt därefter bli att visa eller informera den politiskt ansvariga nämnden om de beskrivna konsekvenserna.

9.Se till, att nämnden inte tar något budgetbeslut förrän i maj under budgetåret, då planeringsarbetet inför det nya läsåret i stort sett är avklarat.

10.Uppmana rektor att inte genomföra de drastiska personalnedskärningar, som skulle bli följden av de ekonomiska nedskärningarna i kombination med målet att skapa en budget i balans. Kritisera honom därefter återkommande under året för att han inte åstadkommit tillräckliga minskningar av personalkostnaderna.

11.Höj hyresbeloppet för skolan med 2,8 Mkr i oktober under löpande budgetår utan att informera varken rektor eller ekonomihandläggaren på skolan om detta.

12.Bokför i november två fakturor om sammanlagt 2,5 Mkr för konsultinsatser i Campusprojektet på skolans driftsbudget utan att informera varken rektor eller ekonomihandläggaren om detta. (Håll för troligt, att rektor blir frustrerad av ovanstående ekonomiska turer och det närmast bedrägliga beteendet i punkterna 11 och 12 ).

13.Utforma ett resursfördelningssystem för gymnasieskolan, som ger den lokala privata elitskolan möjlighet att anställa minst 10,6 lärare per 100 elever men tvingar den kommunala allmänna gymnasieskolan att sänka sin lärartäthet till 6,8 lärare per 100 elever. Påstå därvid, att ambitionen är att skapa lika förutsättningar för eleverna på båda skolorna.

14.Kritisera rektor för att han i en intervju i lokaltidningen stolt påstått, att ”hans” allmänna gymnasieskola skapar ett bättre mervärde för eleverna på NV- och SP- programmen än vad den privata elitskolan gör. Klargör för honom, att sådana uttalanden inte är lämpliga att göra i Strängnäs. (Räkna med att rektor inte delar de värderingar, som ligger till grund för punkterna 13 och 14).


Om ovanstående recept följs, kan man räkna med att rektor tackar ja till ett avvecklingserbjudande.