måndag 24 mars 2008

ETT ÖVERGREPP I ENLIGHET MED LAGEN

Jag har aldrig förtalt varför jag blev politiker, jag har inte varit mogen för att göra det tidigare. Det hände något i mitt liv när jag var ung, som gjorde att jag ville kämpa för att förändra världen. Jag blev utsatt för ett övergrepp, inte från en person, men från de norska myndigheterna. Jag kom hem från Lanzarote och upptäckte att jag var gravid. Jag åkte till min barndomsstad, gick till min mammas och pappas grav, satte mig ner där och berättade stolt för mina föräldrar att de skulle bli bästeföräldrar. Jag lämnade kyrkogården gråtande, men vid gott mod, jag skulle bli mamma. Jag var 18 år och hade ingen plats att bo, jag åkte och bodde ett tag på soldathemmet i Oslo. Jag fick bo där då jag hade gjort lumpen precis innan jag åkte till Lanzarote.


Jag uppsökte socialkontoret i Oslo och bad om hjälp till att ordna en lägenhet för mig och mitt ofödda barn. Det socialsekreteraren gjorde, som jag inte visste om, var att hon kontaktade socialkontoret i min barndomskommun och berättade för dem att jag var gravid. Deras reaktion var att jag var olämplig till att få bli mamma och de satte i gång en barnavårdsutredning, med sikte på att adoptera bort mitt barn vid födseln. Deras huvudargument för att jag ansågs vara olämplig till att bli mamma var, att min styvmamma hade slagit mig dagligen när jag var barn och att jag inte hade en fast hållpunkt i livet. Jag som själv hade varit fosterhemsplacerad och institutionsplacerad med mera, efter att jag som tolvåring blev föräldralös, blev förbannad när jag hörde att de även ville placera bort mitt barn. Jag fick två val. Antingen göra en abort eller adoptera bort barnet vid födseln. Tala om att få välja mellan pest eller kolera. Jag bad dem dra åt helvete. Någon bostad fick jag självklart inte.


En dag i augusti 1985 kom tre poliser till soldathemmet för att hämta mig, de skulle köra mig till sjukhuset, sa de. Det gjorde de också, men inte till vilket sjukhus som helst, de körde mig till Gaustad sinnessjukhus, ett ökänd psykiatriskt sjukhus i Norge. Dagen efter kom samma poliser tillbaka för att köra mig till flygplatsen, jag skulle vidare till ett sjukhus i det länet jag var skriven. Två av poliserna följde med på flygplanet till Molde flygplats. Där blev jag mött av tre vårdare. Ni som har sett mig, kan ju fundera på varför tre muskelknuttar till män behövdes för att köra mig till ett sjukhus! För att inte tala om tre poliser dagen innan. Det tillhör historien att de även hade dopat ner mig med 200 mg nonzinan, det slår ut vem som helst. Jag håller på att skriva en bok om den här historien. Det är en lång och komplicerad berättelse, men jag vill att andra som har blivit drabbade av övergrepp skall kunna läsa det här på min blogg under tiden jag skriver boken. Jag tror att debatten behövs. Och om min historia kan vara till hjälp eller tröst för någon skulle ingen bli gladare än jag. Sjukhuset jag kom till i Molde hette Opdöl och kan jämföras med Karsudden.


Jag blev placerad på en avdelning med flera farliga psykiskt störda mördare, folk i djupa religiösa grubblerier och andra allvarliga beteendestörningar. De flesta av dem hade åkt ut och in på institution hela livet. Jag var den enda unga där och den enda som var mitt i en graviditet. Som tur var kunde jag låsa in mig på mitt rum, mitt rum med galler på fönstret. Det känns som om jag skriver om en dålig film, tror knappt själv att det är sant det jag skriver. Dagen efter ringde jag till polisen i Molde och bad dem hämta mig, jag trodde det var olagligt att göra så här mot myndiga personer i Norge 1985. Men, en läkare hade per telefon från min hemkommun gett tillstånd till att låsa in mig. Jag fick såklart ett antal diagnoser och de använde argumentet att jag kunde vara till skada för mig själv och/eller mitt ofödda barn. Se där, då passade jag in i lagtexten!


Jag var milt uttryckt chockad, här hade jag väntat ett helt liv på att bli myndig för att slippa allt som heter myndigheter och så händer det här. Efter ett par månader fick jag, genom en kontrollkommission med fackmän, tvångsinläggelsen omgjord till en frivillig inläggelse. Det innebar att min advokat och jag kunde börja söka efter plats att bo med mera. Så länge jag hade varit tvångsomhändertagen hade vi inte kunnat göra någonting. Vi sökte plats på ett hem för unga mödrar, men jag fick ingen plats där förrän efter förlossningen den 28 januari 1986. I ett halvår var jag alltså inlåst på ett psykiatriskt sjukhus tillsammans med flera farliga människor. Några var dock snälla och andra var ombytliga i humöret. En som ibland jagade mig när han var förbannad skrev den här dikten till mig under en av sina ljusa dagar och stunder:


Till Margit


INGEN I VERDEN ER SÅ LIK MEG SOM DEG
DU SPARKER OG RIVER NED ALLE STENGSLER
OG ALLE LENGSLER INNE I DEG.
DU FLYR SÅ FORT I KORRIDORENE
OG MATER ALLE MATADORENE
MED MAT FRA DIN EGEN MUNN

DU ER SINT PÅ VERDEN FORDI
DEN IKKE GIR DEG DEN KRAFT SOM
HOLDER DEG OPPE.
SE LIVET I DINE EGNE ÖYNER
SE DEG SELV I SPEILET
TA UT DIN EGEN FANGE I DEG
SER DU NÅ DU SER ET MÅL
MED NYTTIGE HENDER DU FORMER EN SKÅL.

Jag kommer aldrig att glömma Roger, han satt fast i sina religiösa grubblerier, men när han mådde bra hade han humor och var världens bästa kille. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Ingenting är så illa att det inte är gott för något. Så tänker jag ofta om den här erfarenheten jag har från det många kallar dårhus. Och de som har suttit där, däribland jag, kallas för dårar.

7 kommentarer:

Lotta Grönblad sa...

Hej Margit

Tack för att jag fick läsa den här texten. Den är stark, men du har en viktig historia att berätta, så berätta den! jag vill gärna lyssna till den! kram L

Anonym sa...

Tack Margit, för att du är modig och vågar tala klarspråk om det som många i små omständigheter är vana att uthärda! Tack för att du sätter ord på det som de som tystats inte förmår! Tack Margit för den kärlek du visar i texten! Det är oerhört, det som drabbade dig som ung blivande mor i din första omvälvande graviditet. När jag tänker på hur drabbande det måste ha varit går mina tankar också till det ofödda barnet, som redan i moderlivet berövades allt det vi påstår oss värna och som borde vara självklart. Var fanns trygghet och tillförsikt? Framtidstro? Hopp? Frågorna hopar sig och jag ser med spänning fram emot boken. Den behövs! Yvonne Domeij

Margit Urtegård sa...

Hej Yvonne.

Många undrar nog hur gick det sen. Jag fick behålla mitt barn, inte en dag var hon utan mig, min dotter Margarita, fast jag fick kämpa under många år innan det formellt var klart att hon fick vara min dotter. Margarita fick veta allt som har hänt när hon var tonåring och hon är lycklig över att få känna både sin pappa och mamma. Jag är lycklig över att jag fick något/någon att leve för, ett barn!
Någon att kämpa för. Själv tyckte jag inte att jag själv var värt något, mitt barn gav mig livslusten och kämparglöden!

Kram Margit

Anonym sa...

Intressant att läsa om dig och din dotter. Jag är glad över att du lyckades att behålla henne.inser att vi har något gemensamt...kärleken till våra barn..och styrkan den ger oss.
jag skriver också en bok om det som hände mig och mina barn.
(vi blev kidnappade,inåsta och kvarhållna utomlands av min ex-make under många år.) Jag skrev ner allt som hände oss i min dagbok som jag fick med mig när vi flydde.
Anledningen till att jag skrev var att jag inte trodde att vi skulle lyckas att återvända levande till Sverige.
Jag ville att mina föräldrar skulle veta att jag i alla fall hade försökt..
Denna bok tillägnar jag mina barn.
Det är min förklaring till dem om vad som egentligen hände.Jag vill förtydliga att jag inte känner hat mot någon.(förutom mitt ex)
Bara sorgsenhet över att barnen drabbades så hårt för att det tog oss över 6 år att komma hem igen.
(vi har nu levt gömda här sverige i 8 år)

det är smärtsamt att skriva om det som gör ont..men det känns bättre när det väl är skrivet.
För det ÄR oerhört viktigt att din bok kommer ut.

Margit Urtegård sa...

Hej Marianne.

Det gör mig ont att läsa hur tufft du har haft det. Att du måste leva gömd i Sverige måste vara jobbigt både för dig och dina barn. Jag vill gärna läsa din bok sen, hoppas jag får veta när den kommer ut. Det är inte lätt att vara människa. Världen är så orättvis, vissa av oss måste kämpa så hårt och så mycket. Som tur är finns vi där för varandra, vi hittar styrka i vår kamp och vi hittar styrka hos varann. Jag är glad att du hörde av dig. Säg till om det är något jag kan göra för att hjälpa dig. Sköt om dig.

Med vänliga hälsningar
Margit

Anonym sa...

Hej Margit!
Det gör ont att läsa det du skriver! Jag förstår vad du har fått kämpa för att skapa ett gott liv för dig och din familj! Tack för att du skriver så personligt och jag är säker på att det kan hjälpa någon att läsa detta!
Var rädd om dig och de dina!
Kram, Marie-Louise

Margit Urtegård sa...

Hej Marie-Louise.

Ja, jag har fått kämpa, i dag får jag kämpa för att låta bli att kämpa:-). Det är svårt för mig att låta bli att gå i försvar då jag så länge var beroende av att göra just det, något jag har varit utomordentligt skicklig på; att "slåss" menar jag. Att lägga av sig sitt försvar och bete sig som alla andra är inte lätt när man alltid har fått kriga för det minsta lilla. Ens liv och livserfarenhet präglar ju ens beteende väldigt mycket. Jag hoppas att jag en dag kan lita på folk runt mig och tro att de tycker om mig och mina precis som vi är. Jag vill bara parkera i solen helt enkelt och sluta bekymra mig om allt. Glad i dig.

Kram Margit