måndag 28 mars 2016

Störst av allt är kärleken

Den här norske tidningsartikeln inspirerade mig till att skriva de här orden:

Polarisering är farligt; att dela upp varandra i vi och dom är roten till allt ont. Varför är det bäst att vara lagom? Varför är många rädda för att sticka ut? Varför är många rädda för att ta ställning? Ingen människa är en ensam ö. Alla är vi beroende av andra människor. Blir vi utfrysta kan vi dö. Därför väljer många av oss att vara tysta. Det blir enklast så. Utanförskapet har ett högt pris. Motsatsen till utanför är integration och kärlek.

Jag tänker på sången jag lärde mig när jag var liten om att Jesus älskar alla barnen; både röd och vit och svart är detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord. Jag är också övertygad om att Jesus älskar tex en vänsterpartist lika mycket som en socialdemokrat eller en moderat. Jag är också säker på att han gråter lika mycket över en död muslim som en död jude eller en död kristen.

Vi lever i en värld där de som hatar livet dödar de som älskar livet. Många av dem använder religion som en ursäkt för att döda andra. Andra gånger gömmer de sig bakom en ideologi; ibland både och. Men det är människor som dödar. Det är människor som väljer att ta svärdet, bomben eller något annat och döda sin medmänniska med.

Polariseringen är farlig; den dödar! Fördomar har vi alla och för varje fördom vi lyckas bli av med blir vi lyckligare och rikare. Jag är stolt över att ha vänner från alla samhällsklasser. Jag är glad för att jag har både borgerliga och socialistiska vänner och alla däremellan.

När jag var liten visste jag inte vilka av våra vänner och bekanta som var troende eller ej; jag visste heller inte vilket parti de röstade på. Min pappa talade inte om människor på det viset. Folk är folk sa min pappa alltid. Jag har lärt mig bedöma människor efter deras handlingar och inte utifrån deras partifärg, hudfärg, religionstillhörighet och annat som vi helt oskyldigt är födda in i.

Vi väljer inte vilka föräldrar vi får. Vi väljer inte vilket land vi föds i. Vi väljer inte vilken samhällsklass vi föds i. Alla val vi gör gör vi mycket senare i livet och då i stor grad påverkad av alla de saker vi inte har valt. Fyll ditt liv med kärlek. Välj kärleken!

söndag 20 mars 2016

Även rika skurkar är skurkar

Även rika skurkar är skurkar, skillnaden är att i Sverige slipper de rika skurkarna sitta i finkan för sina brott. Några av dem är ju gudbevars i släkt med kungafamiljen. De mindre bemedlade skurkarna däremot får sitta lång tid i fängelse för skattebrott.

När de rika blir påkomna som brottslingar blir de helt enkelt förbannade och vägrar tala med media; de är ju förmer än oss andra vanligt dödliga. Inte nog med att de är födda med en silversked i munnen; de vill segla smärtfritt på den räkmackan resten av livet.

Faktum kvarstår: "Flera miljardärer, storföretagare och personer i finansbranschen finns bland de nästan 10.000 personer som haft pengar utomlands utan att betala skatt på dem. Det visar SVT:s granskning av självrättelser som kommit in till Skatteverket."

Till alla de borgerliga väljare som inte reagerar på att rika människor struntar i att göra rätt för sig vill jag bara säga att även friskolorna som ni skickar era barn till drabbas av att kungafamiljens släktingar och kompisar med flera struntar i svensk lagstiftning. De miljarder staten förlorar i skatt på grund av att ett gäng överklasspersoner struntar i lagen drabbar hela samhället.

Överklassnazismen och Reinfeldthatet

Det var ingen upplyftande läsning att läsa artikeln i dagens DN om vreden på Östermalm, man kan bli både orolig och deprimerad av mindre! När delar av överklassen tappar vettet är vi på en mycket farlig väg. Ekonomiskt bortskämda och starkt segregerade östermalmsbor är oroade över invandringen. Man tar sig för pannan. Har invandringen på något sätt drabbat dem negativt?

Man blir både uppgiven och ledsen när man läser: "Reinfeldthatet i delar av högborgerligheten har likheter med Palmehatet, säger historikern Heléne Lööw. – Östermalm är ju en högborg för de gamla moderaterna. Reinfeldt var aldrig en av dem. När han lämnar scenen med uppmaningen på Norrmalmstorg att 'öppna era hjärtan' cementeras bilden av honom som förrädare. Vi underskattar ofta vreden som politisk drivkraft." Vi får inte låta hatet vinna.

Jag rekommenderar alla att läsa den här informativa och viktiga artikeln. Hitler kom också in i finsalongerna. Han hade aldrig kunnat genomfört massmord på judar, romer med flera om han inte hade fått stöd hos de väletablerade i samhället.

Den före detta riksdagsledamoten för socialdemokraterna Widar Andersson bagatelliserar utvecklingen och anklagar DN för att använda sig av det ryggmärgsmässiga valet av journalistisk vinkel i uppdelningen av snälla och dumma. Oavsett vad Widar Andersson hävdar så är det normaliseringen av rasisternas åsikter som är det stora problemet. DN reportage borde få oss att vakna.

Före detta finansminister Anders Borg (M) säger: "Över hela Europa ser vi hur vänster- och högerpopulistiska partier ifrågasätter alla reformer. Vi har en folkomröstning i Storbritannien och en presidentvalskampanj i USA som drivs mot bakgrund av att folk är argare än någonsin tidigare i modern tid. Trots att alla faktorer som normalt brukar driva upprördhet – inflation, ekonomisk stagnation, krig – inte är så tydliga. Vi trodde… att när väljarna blir mer välutbildade och i mindre utsträckning röstar efter klass och region så får vi en demokrati som är enklare och klokare, mer långsiktig, men det kanske visar sig vara mycket svårare än vi trodde. Vi kanske får Donald Trump istället." Gud bevara oss väl! Eller som en amerikan skulle sagt; God bless america!

onsdag 11 november 2015

Om utanförskap och mobbning

Man pratar ofta om utanförskap i Sverige och då om invandrares utanförskap och de såkallade utanförskapsområden. Det finns många människor som lever i utanförskap även i innanförskapsområden och alla som bor i utanförskapsområden är inte per automatik utanförstående. Som sociolog har jag läst mycket om begreppet utanförskap. Som människa har jag stor personlig erfarenhet av att vara utanförstående; att leva i ett smärtsamt utanförskap.

Häromdagen fick jag ett mail från en tjej som hade växt upp i samma bygd i Norge som jag. Hon skrev bland annat: "Som voksen har jeg mange ganger tenkt tilbake på deg. På det vakre og triste barnet som kanskje ikke hadde det bra. Jeg hadde verken erfaring eller vett nok den gang til å forstå hva jeg så, eller mot til å gjøre noe med det. Men som voksen har jeg lurt på hvem som så deg - og inderlig håpet at det var noen. Som voksen har jeg også lurt på om jeg som barn var med på å stenge deg ute? Jeg tror ikke det, men jeg vet jo heller ikke hva jeg mer eller mindre bevisst kan ha gjort. Om jeg krenket deg, ber jeg om tilgivelse". Jag kommer att kalla tjejen för Olga i min text. Hon heter något annat i verkligheten.

Jag blev utsatt för mobbning i skolan varje skoldag från första klass. Först når jag som föräldralös tolvåring kom till en ny kommun, sjuttiotre mil hemifrån och började i sjunde klass, slutade den mardrömmen. Jag var det utfrysta och moderslösa barnet som ingen brydde sig om. Jag hade ett helvete i skolan och ett helvete hemma. Som vuxen har jag funderat mycket över vilket helvete som var värst för mig att vistas i; i hemmet eller i skolan?! Jag har kommit fram till att mitt barndomshem nog är det värsta helvetet jag har upplevd. Att som litet barn dagligen utsättas för psykisk och fysisk misshandel sätter sina spår. I dag vet jag att man kan "reparere" en förlorad barndom, om man överlever vill säga. Jag vet också att det tar mycket längre tid än vad många tror. Det har varit smärtsamt för mig, att det har tagit mig så lång tid att bli en hel människa.

Jag tackar ofta Gud för min trygga anknytning till min fantastiska pappa Jostein Edgar. Han dog framför mina ögon när jag var tolv år. Jag var pappas flicka och faderskärleken han gav mig ger mig fortfarande styrka 36 år efter att han dog. Pappa var min signifikanta andra; han bekräftade mitt värde som människa. Jag visste, tack vare min pappa, innerst inne i både min själ och i mitt hjärta att jag inte var värdelös.  Jag var värdefull!

Trots det så har jag alltid känt mig utanför och utanförstående. Är man ensam om/i sina erfarenheter så är det inte så konstigt att man känner sig annorlunda. Olga kände sig också mobbad och utanför. Hon tillhörde inte heller det tuffa tjejgänget som bestämde vem eller vilka som var värda deras uppmärksamhet och respekt. Jeg skriver til Olga: "Det gjør vondt å høre at du også følte deg utenfor og at du ble mobbet. Vi klarte ikke å hjelpe hverandre den gangen, men vi hjelper hverandre nå, det var meningen."

Olga skriver så här: "Ja, jeg kjenner det er noe veldig fint i dette å kunne se hverandre nå, når vi ikke kunne det den gang. Noe er tidløst. Noe av kraften i nuet kan kanskje smyge seg inn i den ensomheten som var." Tårarna rann nedför mina kinder när jag läste detta. Kraften och kärleken kan smyga sig in i den ensamheten vi kände då! Absolut! Med gemensamma krafter kan allting ske. Allt som är vackert kan blomma och växa då.

Jag kommer så väl ihåg när jag som 15-åring bodde på ett flickhem i Norge ett år. Jag kände mig utanför där också. Det var tuffa tjejer som bodde där. Några hade missbrukat droger och bott på gatan. Jag var "bara" föräldralös, för övrigt det enda föräldralösa barnet där. Jag skar upp min ena handled och fick sy ihop såren på sjukhus. Jag ville känna mig som en av de andra flickorna, de som hade uppskurna armar och hemgjorda tatueringar. Jag skämdes så in i norden efteråt och saken blev inte bättre av att ingen pratade med mig om vad jag hade gjort. Jag syddes ihop sen var det klart!

När jag i går kväll såg Kalla fakta del 6 "Mitt barn är en IS-soldat" på TV4 tänkte jag mycket på utanförskapets konsekvenser. Jag gråter med de förtvivlade mammor som har förlorat sina barn till den djävulska terrororganisationen IS. De som värvas till terrororganisationen är många gånger bara 15 till 20 år gamla. Det är i den åldern människor söker sin identitet och letar efter gemenskap. Det är en sårbar ålder. Det är farligt lätt att vilseleda unga vuxna. Det finns politiker i Sverige som kämpar emot den radikaliseringen som pågår i vårt land. Folkpartisten Gulan Avci är en av dem.

Det finns duktiga journalister som har förstått problemet med den ökande polariseringen i Sverige där människor från vänstern- och högern slåss om vem som är god och vem som är ond. Medan de goda slåss får ondskan fritt spelrum! Erik Helmerson på DN skriver: "Vi har kommit dithän att ett dåd i sig självt, dess avsikter och effekter, blivit sekundärt. I stället handlar allt om gärningsmannen. Mer specifikt: Vilken grupp hen tillhör. Gruppen är allt." Akkurat! Gruppen är allt. Så har det varit länge i Sverige och det är förödande.

De allra flesta människor väljer inte grupp. Oftast tillhör vi samma grupp som vi har växt upp i hela livet genom. Vi föds nämligen in i religon, kultur, politik och klass. Så fundamentalt tråkiga är vi flockvarelser. Vi har dock alltid mer eller mindre varit sökande människor, vi söker efter meningen med livet; meningen med vårt liv. De som inte känner sig som en del av majoritetssamhället söker sig till en annan gemenskap. Människan är inte en ö. Samhörighet är en nödvändighet för att vi skall överleva. Ensamhet dödar. Utanförskap skapar farliga människor. Kärlek och medmänsklighet är botemedlet!

torsdag 29 oktober 2015

Vilka är onda? Vilka är goda?

Jag är ett norskt efterkrigsbarn. Min norske pappa och hans familj blev utslängda från sitt hem av tyskarna under andra världskriget. Många norska familjer drabbades hårt under den tyska ockupationen. När jag var barn trodde jag att det var tyskarna som var onda. Under kalla kriget fick jag känslan av att det var ryssarna som var ondskan personifierade. När jag som ung gick med i ett norskt borgerligt parti fick jag veta att det var jag och mina partikamrater som var den osolidariska och onda högern. Efter att jag flyttade till Sverige och blev aktiv moderatpolitiker har jag fått det "bekräftat" flera gånger att det är sant att högern är lika med satan själv. Jag är trött på den här polariseringen. Jag är orolig över utveckligen.

När jag har delat artiklar på twitter eller facebook skrivna av Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, har jag blivit ifrågasatt av vänner på facebook. Människor har lite subtilt insinuerat att jag är rasist. Det är obehagligt! Svenska Dagbladet är inte en rasisttidning. Det är en seriös dagstidning på samma nivå som Dagens Nyheter. Under mina snart 23 år i Sverige har jag ofta fått försvara mitt val av parti. Flera har ifrågasatt hur jag, som så tidigt i livet blev föräldralös och utsatt, kan välja att vara med i ett borgerligt parti. Jag har fått så många dumma frågor så jag häpnar. Vad är det för fel på folk?

Nej vänstern har inte monopol på godhet! Ja även borgerliga politiker kämpar för social rättvisa, jämlikhet och jämställdhet. Bara för att vi har olika uppfattningar om hur vägen till ett perfekt samhälle ser ut så är det inte samma sak som att någon av oss har monopol på godhet.

Läs Nathan Shachars text i DN i dag.

Erik Helmerson på DN skriver: "Det är svårt att glömma hur Aftonbladets ledar- och kulturskribenter regelbundet kopplat ihop anständiga högerdebattörer med Anders Behring Breivik och slängt rasistanklagelser omkring sig som konfetti. Radikala högerröster som Marcus Birro och Pär Ström mobbas bort ur debatten, radikala väns­terröster som Kakan Hermansson och Maria Sveland får jobb i public service. Föreställ er tonen hos Aftonbladet om det var tvärtom."

söndag 6 september 2015

Biskopsvigning i Uppsala

Johan Dalman och jag
I dag var jag för första gången i Uppsala domkyrka. Vilken vacker byggnad; pompös, mäktig och ståtlig. Jag åkte buss tidigt i morse från Strängnäs tillsammans med andra församlingsmedlemmar för att vara med på högmässa med biskopsvigning. Vår bäste Johan Dalman vigdes till biskop i dag. Jag har aldrig varit på biskopsvigning förut. Det var tvivelsutan en mäktig upplevelse. Många tusen tack till Margareta Bratt Johansson och Birgitta Wrede som organiserade denna fantastiska resan.

Det var Kungen, Drottningen och jag plus några till som var där :-) Jag hörde att det var mer än 1200 personer på plats. Den enda politikern jag såg var kristdemokraternas Maria Larsson. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek sade prästen. Vi väljer inte varandra, men vi är lika, påpekades det klokt. Fördragsamhet betyder tolerans, tålamod och överseende. Så tänkvärt och vackert! Världen behöver med fördragsamhet.

Ärkebiskopen Antje Jackelén började sin predikan/vigningstal med att prata om den lilla pojken Aylan som hittades död på stranden i Turkiet. Bilderna på den treåriga pojken berör en hel värld. Det kunde ha varit ditt barn. Det kunde ha varit mitt barn. Statsminister Stefan Löfven sa under en manifestation för asylmottagande i Stockholm i dag: "Mitt Europa bygger inte murar. Vi hjälps åt när nöden är stor." 


onsdag 2 september 2015

"Jag är häpen över antiintellektualismen"

Alla har säkert hört om Julia Caesar vid det här laget. Rätt deprimerande alltihopa. Vad sker liksom? Pågår det ett paradigmskifte? Har debattklimatet förändrats? Några påstår det. Jag kan inte bedöma huruvida det har skett något paradigmskifte. Det jag kan konstatera är att den ständiga kampen om vem som är god och vem som är ond pågår framgent. Men ingen kan ta monopol på godheten. Anständighet och medmänsklighet hittar du både på vänster- och högersidan om/i svensk politik.

Johan Norberg är bestört över att chefsredaktören på Neo, som tidigare arbetade på Eskilstuna-Kurirens ledarsida, Paulina Neuding inte tar tydligt avstånd från Marika Formgrens reaktion det hela. Jag förstår hans besvikelse. Det växer brunt ogräs i utkanten av den borgerliga rabatten, skriver Norberg. Vi är säkert många som saknar Fredrik Reinfeldt (M) i politiken. Just nu skulle vi verkligen behöva honom som en aktiv och duktig trädgårdsmästare i den borgerliga rabatten. Jag hoppas att min nya partiledare Anna Kinberg Batra höjer rösten snart!

Eskilstuna-Kurirens ledare skriver häromdagen: "Formgren är hemtam i den rasistiska undervegetationen men välkomnas även i vissa salonger. Under sommaren har hon skrivit en gästkrönika på Göteborgs-Postens ledarsida. Hon sitter även med i tidskriften Neos redaktionsråd och förekommer där som skribent. Chefredaktör Paulina Neuding kallade Formgren i går på Twitter, efter att hennes insats i denna härva blivit känd, 'uppskattad medlem av vårt redaktionsråd'. Nu har Formgren lämnat Neos redaktionsråd av hänsyn till tidningen. Men Paulina Neudings reaktion kvarstår. Hur tänkte hon? Vad är det Paulina Neuding uppskattar hos Marika Formgren?

Jag kan bara hålla med Eskilstuna-Kuriren när de så klokt och tydligt påpekar: "Så ser det ut. Etablerade opinionsbildare ger parkettplats och skänker strålglans till en person som tar rasbiologer i försvar och deltar i hets mot journalistkollegor. Det räcker nu. Dessa publicister måste börja hålla rent åt höger. Det måste vara färdiglekt med extremister."